Det känns som om jag lever på smärtan.
Jag vet knappt vad som händer. Jag vet verkligen inte vad som åkte åt helvete,men det känns som det var flera miljoner år sen du försvann. Dit ansikte jag alltid såg, det léende som fick mig att le,det skratt som fick mig skratta,den vara känslan som du gav gjorde mig var för resten av vinter,ditt sätt att titta på mig. Det finns inte mer. Jag sitter nästan varje kväll och gråter,och tänker ; gjorde jag något fel??Var det verkligen meningen att det skulle bli så??Dög jag inte åt honom?? Jag känner mig så jävla ensam,att jag skulle göra mycket att få komma bort från denna ensamhet. Såren på mina armar,dom försvinner inte!! JAG FÖRSVINNER INTE!!
Ibland undrar jag varför jag fortfarande lever?? Allt skulle bli bättre. Mina vänner skulle slippa höra min smärta,mina ord,mitt rop på hjälp!!
